Om boken: årtal / I anteckningsböcker ser Mark Twain ofta inte ut som sig själv, eller snarare, bilden som finns kvar i minnet av dem som läste "Tom Sawyer" tonåringar och återvände aldrig till den amerikanska prosaförfattarens böcker. Tom är en självbiografisk hjälte, berättelsen om honom återvänder till de idylliska tiderna av hans barndom tillbringade på Mississippi. De verkade åtminstone idylliska för Twain när de gick längre och längre in i det förflutna. Och eftersom han själv förändrades förlorade han oundvikligen sin glada syn på världen omkring honom. Dessa böcker skrevs i slutet av 1870-talet. Samtidigt besökte Twain sin hemort för första gången efter separation i nästan tjugo år. Jag var förvånad över att allt hade förändrats: strömmen bortspolade öar som den där Tom Sawyers sällskap levde ett fritt liv, låtsades drunkna, och i hans barndomsstad Hannibal verkade tiden ha stannat helt. Anteckningsböckerna, om de läses den ena efter den andra i kronologisk ordning, gör det mycket tydligt hur hans naturliga kärlek till livet försvagades under trycket av den nya kunskapen som deras författare förvärvat och helt andra sinnesstämningar intensifierades. Twain försvarade verkliga värderingar och trodde att för detta är skratt oersättligt. Det finns också flera kända rader i anteckningsböcker om detta: ”Inte en enda gudom, inte en enda religion kan motstå förlöjligande. Kyrkan, aristokratin, monarkin, som lever av bedrägeri, efter att ha mött förlöjligande ansikte mot ansikte, dör».